Personer som är sura på varandra, stör sig på varandras egenheter och undviker varandra är ju inte det roligaste i stan. En del av det tråkiga är att konflikter lätt blir personliga. Vi tänker att det är två personer som inte går ihop, som har dålig personkemi och som helt enkelt är väldigt olika. Då gör vi dock ett vanligt mänskligt tankefel: att vi försöker förklara mänskligt beteende utifrån vad som sker inuti människor och glömmer bort att se vad som sker utanför människor. Två personer har chans till befordran men bara en kan få tjänsten, om de blir irriterade på varandra, handlar det då om deras personkemi? Det är dock mycket svårare att se till sammanhang för de innehåller så mycket information som ska bearbetas. Få personer stannar upp och adresserar sin motpart med ”Du, jag märker att vi sällan stödjer varandras idéer på våra möten. Jag undrar den här förändringsprocessen vi är på väg in i stressar oss? Kanske uppmuntrar våra nya mål oss till olika saker samtidigt som våra roller nu överlappar på ett sätt så att vi ofta är inne i samma frågor. Vad tror du?” även om det kanske är precis det vi borde göra.